Det är roligt att passera genom Katarina Lundgrens furudoftande svängdörrsinstallation som befinner sig i passagen mellan Konsthallen och Konstmuseet. Rummets karaktär av mellanrum förstärks genom att svängdörrarnas grundfunktion just är att underlätta en snabb förflyttning från ett tillstånd till ett annat. Dörrarna kan finnas i restaurangkök, eller så används de metaforiskt, som i debatten om rymningar från svenska fängelser.
Verket heter I got swinging doors. Namnet är ett lån från countrymusikern Merle Haggard som sjunger "And I've got swinging doors a jukebox and a barstool". Personen i sången "har dörrarna", de ingår i en stationär otrygghet, men i Lundgrens titel finns en (medveten?) språklig förskjutning; jag "fick" svängdörrar. Iscensättningen leker med filmiska vilda västernögonblick. En cowgirl eller cowboy kan med ett välriktat skott förändra maktrelation i rummet; hur skjuter man för att lyckas som konstnär? Verket ingår i ett projekt som heter Transit, där studenter kan mellanlanda på väg från exempelvis Valand - där Katarina Lundgren går fjärde året - till högre kretsar i konstvärlden. På engelska blir det tydligare: Transit är ett system för att förflytta varor eller människor; "transit camp" är en plats för flyktingar i väntan på permanent boende som kanske aldrig kommer.
På Konsthallen visar Högskolan för fotografi verk av sex magisterstudenter som nu lämnar ett sammanhang för att - kanske - släppas in ett annat. Ganska obehagliga aspekter av verkligheten blir synliga i utställningen. Annika Holmér har försett ett cykelvrak med stickade kläder och sedan fotograferat det. Varför är det lättare att visa omsorg om saker än om människor? Hon har också filmat röda bilar som cirklar runt i mönster som kanske är slumpvisa, kanske planerade. Till synes meningsbärande strukturer kan visa sig meningslösa. I Jonathan Jarls Thrifty Thrill kan du eller ett barn eller en and när som helst bli skjuten av krypskytt, fast det sker troligen inte här utan någon annanstans. Seendet blir dubbelt, gränsen mellan liv och lek suddig. Gorm Heen visar hur fotograferandet blir en ritual, en besvärjelse: En pappa bygger en katapultstol tillsammans med sin son och dokumenterar, som så många andra föräldrar, processen i text och bild. Bilderna skapar falska minnen. Hur det egentligen är vet ingen.
I utställningen syns vår tids ambivalenta inställning till det skapande jagets suveränitet liksom medvetenheten om att vi alla ingår i olika maktstrukturer. Man skjuter inte skarpt, målet har blivit för suddigt, för sammanblandat med den egna tillvaron, vilket tyder på en intressant upplösning av diverse gränser som tidigare krävt "transit visa".